Ny publik ensamrätt begränsas

Revisionsrätten konstaterade att ett välfungerande Internet är särskilt viktigt när det gäller yttrandefrihet och informationsfrihet samt för utbyte av åsikter och information. I detta sammanhang hänvisade EUD till artikel 11 i EU: s stadga om de grundläggande rättigheterna, se punkt 49 i målet. Utvärderingen av EUD skiljer sig från det allmänna rådgivarens förslag till beslut som lämnades i September, enligt GA kommer överföringen till allmänheten att ske direkt vid automatisk bindning, det vill säga.

Anledningen till att de automatiska länkarna skulle behandlas som nya översättningar för allmänheten var att de hade en sådan likhet med situationen att det länkade materialet lagrades direkt på den aktuella webbplatsen. Kommentar från VG Bild-Kunst målet kan vid första behandlingen verka som en bra balans mellan olika intressen och endast en förklaring av tidigare rättspraxis i genomförandet.

Samtidigt ledde domen, som jag också betonade vid den workshop som AIPPI anordnade den 18 mars, till en Pandoras låda med efterföljande problem. Domstolen hänvisar här till punkt 46 till artikel 6 i Infosoc-direktivet och tidigare rättspraxis. Som också diskuterades vid AIPPI-workshopen är det oklart vad som gäller för situationen att licenstagaren inte uppfyller kraven i licensen för vägledning av sådana tekniska åtgärder och tredje part i god tro med materialet genom implementering.

Innebär avsaknaden av sådana tekniska åtgärder inte bara att licenstagaren bryter mot licensavtalet, utan också att Licenstagaren är ett intrång genom att tillåta tredje part att kommunicera med innehållet genom inbäddning? Och bryter den tredje personen att de i en sådan situation troget kontaktar det aktuella innehållet? Betydelsen av ond och god tro och tillhörande presumtionsregler har uppdaterats i tidigare rättspraxis om hänvisningen till olagligt publicerat material.

EUD: s krav på att rättighetsinnehavaren ska ha vidtagit eller infört tillståndsskyddsåtgärder mot genomförandet är ett uttryck för att domstolen anser att Internet medför nya krav på upphovsrätt. De viktigaste bestämmelserna på detta område bör vara av särskild betydelse i denna tekniska miljö. Kraven på rättighetsinnehavare kan dock möta problem i praktiken, särskilt vid licensiering för användare som har begränsade resurser och andra möjligheter att skapa tekniska skyddsåtgärder, till exempel sådant kulturarv SPK som part i en nationell sak.

Om användarna inte kan vidta tekniska åtgärder för att skapa, finns det i slutändan en risk att rättighetsinnehavarna väljer att inte ge tillstånd att använda sitt arbete på Internet. En sådan utveckling skulle vara olycklig. Det här är inte första gången som Eda-rättspraxis har stött på problem med internationell rätt. det konstaterades till exempel att EU-domstolens tidigare anmälan om rätten att överföra till allmänheten i en specifik domstol inledning med Kravet på upphovsmän att vidta eller vidta åtgärder för att skydda licenstagaren mot införsel, för att ha en grund för upphovsrätt att motstå införandet av deras material av en tredje person, verkar också svårt för en särskild princip att tolka.

Det anses vara en mer omfattande rättighet än vad som angavs i avtalet, eller som kan anses följa avtalet eller dess syfte, se Sou S. I stället upprättades ett avtal med VG Bild-Kunst, där man tror att författaren gick med på att fortsätta använda sitt arbete, genomföra, såvida inte författaren accepterar eller tar ut garantier som syftar till att förhindra sådan användning.

En ytterligare reflektion är att VG Bild-Kunst-målet uttrycker det gemensamma ägandet av EU-rätten och EG-domstolen; denna rättsliga utveckling sker ofta dynamiskt i rättspraxis. Den berörda rättsliga utveckling som har skett i enlighet med EUD-rättspraxis om bindande och andra former av överföring till allmänheten har förmodligen inte gjorts i ett traditionellt, svenskt, preliminärt sammanhang.

Sammantaget verkar målet med VG Bild-Kunst väcka flera nya frågor som kanske-om hoppet finns kvar i Pandoras aska-får uniformerade och förutsägbara svar i framtida rättspraxis. I annat fall kan EU-lagstiftaren behöva ingripa; En möjlighet som inte utnyttjades i samband med förhandlingarna om DSM-direktivet. Det allmänna förslag som är vanligt i fallet med VG Bild-Kunst, i avsnittet mellan olika bindningsmetoder vid bedömningen av om det finns en överföring till allmänheten, kan vara en bra grund för ett sådant ingripande.

På andra områden t. Användaren sätter sedan filnamnet för bilden i Wikipedia-listan. En användare av www-webbplatsen.Webbplatsen innehåller textinformation om konstverket och en länk till Wikimedia Commons-databasen i användarens webbläsare. Användarens webbläsare anropar Wikimedia Commons-databasen, som levererar bilden till användarens webbläsare.

Bussen skrev till Wikimedia Sverige den 17 December och uppgav att Wikimedia Sveriges användning av nämnda konstverk var ett upphovsrättsligt avfall, vilket enligt bussen krävde författarnas samtycke. Den 19 December mottog Wikimedia Sverige busbrevet och svarade på det den 7 januari lämnade bussen in en stämning mot Wikimedia Sverige för upphovsrättsintrång.

Bussen krävde ett förbud mot Wikimedia Sverige för att göra allmänheten tillgänglig och sända till allmänheten. Bussen bad också domstolen att förklara att Wikimedia Sverige är ansvarigt för översättningen. Wikimedia Sverige ifrågasatte åtgärden och hävdade att de tillgängliga bilderna på konstverket på webbplatsen är tillåtna i enlighet med 24 i första stycket 1 i upphovsrättslagen, eftersom bestämmelsen ger rätt att inte bara kopiera produktionen utan också att överföra verken.

Wikimedia Sverige uppgav också bland annat att tillgängliggörande av bilder på konstverk i vilket fall som helst inte utgör en överföring av verk till allmänheten som kräver författarens tillstånd; översättningen riktar sig inte till en ny publik. En fråga som har tagits upp i det här fallet är om begreppet bild i XX 24, första stycket 1 i upphovsrättslagen ska förstås så att konstverk på offentlig plats eller utomhus fritt kan överföras till allmänheten via det offentliga Internet utan krav författarens tillstånd, det vill säga om konceptet gav rätt att inte bara producera kopior utan också att överföra kopior till allmänheten.

Denna fråga behandlades av Högsta domstolen, som i ett beslut drog slutsatsen att denna regel inte gav Wikimedia Sverige rätt att överföra verk via Internet till allmänheten genom att tillhandahålla fotografier av konstverk.

Av det skälet gjorde domstolen bedömningen att det var påkallat att begränsa räckvidden för rekvisitet om en ny publik genom att justera definitionen av den publik som upphovsrättsinnehavaren ska anses ha beaktat i samband med det ursprungliga tillgängliggörandet av verket.

Bussen behöll sitt fall efter högsta domstolens tillkännagivande. Wikimedia Sverige bestred fortfarande klagomålet. Wikimedia Sverige hävdar främst att konstverk, oavsett om de finns tillgängliga på www-webbplatsen. Grunderna för båda parter hävdade att konstverken är skyddade som bildkonstartiklar enligt upphovsrättslagen och att Wikimedia Sverige, utan tillstånd, gjorde konstverket till följd av överföring till allmänheten via www-webbplatsen.

Wikimedia Sverige innebar för sin del att de hade rätt att överföra bilder utan författarens tillstånd. Anledningen till detta är att webbplatsen länkar till bilder av konstverk som redan finns på en tredje parts webbplats. Dessutom finns de aktuella bilderna redan på författarens webbplatser. Dessutom tar författaren, genom att skicka in verk på Internet, hänsyn till det implicita samtycket att konstverken är tillgängliga för dem som vill delta i verken.

Domarens huvudfråga i målet som prövades var om Wikimedia Sveriges bestämmelse om länkar som leder till Wikimedia Commons, där bilder av verk inte har upphovsmannens samtycke, och därmed avyttringen av upphovsrätten till verk genom överföring till allmänheten. Det var inte publiken som författaren inte tog hänsyn till när han gav tillstånd för den första sändningen.

Tvärtom, enligt Europeiska domstolen, har tidigare praxis bekräftat vikten av att få tillstånd, sedan artikel 3.

Ge nom att utveckla det helt nya rekvisitet ”ny publik” har EU-domstolen åstadkommit en begränsning av grundläggande upphovsrättslig ensamrätt i strid med Bernkonventionen och annan internationell upphovsrätt.

Fallet bekräftar vikten av tillstånd från upphovsrättsinnehavaren av de skyddade verk som tillhandahålls på webbplatsen i ansökan. Artiklarna 3.

EG-domstolen påpekade också att när och i den mån verket är fritt tillgängligt på den webbplats som hyperlänken hänvisar till, borde författaren ha haft alla Internetanvändare som allmänheten när han gav sitt tillstånd, vilket innebär att överföringen inte gjordes för en ny publik. Samma hänsyn kan dock inte tas på grundval av tidigare beslut om något sådant tillstånd inte har beviljats P.