Östgötska ord tavla

Östgötska (uttalas [ˈœɧːœtska] eller [ˈœstjøːtska] [1] [2]), östgötamål, är samlingsnamnet på de dialekter som historiskt sett talats i Östergötland samt det regionala riksspråk som talas där i dag.

Dessa förändringar sker i hela landskapet, liksom i Värmland och i vissa delar av Norrland. Assimilering, å andra sidan, sker inte mellan två vokaler, till exempel i en klämma och en glade. I väst och norr stöds uttalet av I och Y före M och N, följt av en annan konsonant, som i simning och mynt. Du kan "stoppa" på vokalerna i slutet av orden [förklara]: "vo-ka-leer", vilket i sin tur betyder att "ER" i slutet av orden får en viss ritning på "IS": "Voka ka - learning".

Snabbt uttal av konsonanter får konsonanter att falla om de står bredvid varandra.

Östgötskan kännetecknas av ett tjockt l-ljud och att man tar bort d:et mellan två vokaler.

V xnxstg xnxten säger Li-k XNX-Ping, inte "Lidk Xnxping". Dessutom tenderar bokstaven G att förvandlas till K, till exempel lite redo istället för" fåglar "och Mek istället för"jag".

End-er eller-r används för adjektiv med könsböjningar, som kan jämföras med isländska eller färöiska, där manligt. Således kallas det grönt, dygnet runt, och inte" grönt"," Lat"," fett "och bakterier, riktningar och roller från huvudformerna av Gongri, riktning och roller istället för" hungrig"," riktig "och"rolig". Det är bara en fråga om den gamla gamla svenska manliga hanen som finns kvar, men med det speciella att den används i både manliga och kvinnliga, det vill säga i rum.

I söder faller-R i feminina och för närvarande svaga verb Ex. Längst öster och nordost är den så kallade Viby-I. I området sydväst bevaras slutet av verbet. De östra målen för SM Xntland och xntland Choide liknar dem i nordöstra, som sedan följer kusten söderut. Dessa är i en eller annan grad majoriteten av de östra goternas språk idag, medan de autentiska Gotiska dialekterna i östra idag till stor del kommer att behärskas helt och hållet endast av de äldre generationerna.

Det Östgotiska nationalspråket betyder ett ordförråd som, med ett visst undantag för ett ord, är det som anses vara nationellt svenskt, men har regionala särdrag i uttal. Bland de vanligaste funktionerna är något diftonger med lång sång o -, U -, i och Y. Sedan uttalas de ungefär "oo", "UW", "EIJ" och "xxyj" [källa behövs], liksom vokalerna i - och y med glädje den sista konsonanten [j] [källa behövs], också vanligtvis gör o - och U-diffifters detta [källa behövs].

I detta fall är konsonanten en bilabial release [XX]. Dessa diftoner finns också i varierande grad i andra delar av landet.